"The Elements of Journalism - What Newspeople Should Know and the Public Should Expect" är ett bra försök att sammanfatta journalistens uppdrag. Framförallt så väcks många tankar i mig. Vi står verkligen inför, och mitt i, förändringens tid i och med de nya sociala mediernas framfart. Men, är det på gott eller ont? Självklart är svaret som alltid både och. Enligt mig iallafall. Och det är ju just det som är själva kärnan ännu en gång: Det är ju min just subjektiva åsikt och enligt den är allt subjektivt. Vissserligen olika mycket och olika mycket uppenbart. Men det som är sant för mig är inte alltid sant för någon annan.
Punkt ett i boken gäller just sanningen: Journlism´s first obligation is to the truth. Med detta som utgångspunt kommer man väldigt långt i debatten kring gammelmedier och de nya sociala medierna. Fördelen med de gamla medierna är att det ställs högre krav på bl.a. källkritik och etik m.m. Ofta står dock mycket ivägen för sanningen för dessa medier: Det skrivs bara om det som säljer lösnummer, journalisten får inte alltid skriva det den själv vill, tidningen har en politisk färg, ägarna säger sitt o.s.v. En enskild bloggare däremot kan skriva precis vad den vill, när den vill och utan några hinder. Fördelen är ju här att vi får en personlig, förmodat ärlig berättelse om något som hänt. Ofta har den bloggande mer inblick i det som hänt och en närmare relation till det. Problemet är att den kan vara extremt vinklad och t.o.m. osann. Det vet vi inte och det tar oss enda till den sista punkten: Citizens, too have the responsibilities when it comes to the news. När det gäller bloggar och liknande så kan man dels se det som att de som skriver bloggar har ett ansvar men också vi konsumenter har ett ansvar att tänka kritiskt och samla information från olika håll för att själva skapa oss en bild om något. Idag finns verkligen möjligheten att få fram den information man vill ha och även möjligheten att sprida den vidare.
Vi lever i en demokrati, vilket som alla vet betyder folkstyre, och all ny teknik är ett fenomenalt verktyg för att främja denna. Ett bevis på det är att länder som inte tillämpar demokrati gärna förbjuder och begränsar ny teknik. I och med att alla kan nå ut till alla så anser jag att vi kommer närmare "sanningen". Kvantiteten ger oss oerhörda möjligheter men den är även ett hot mot kvalitén. Självklart tar gammelmedierna stryk av att nyheter sprids gratis på internet och deras maktställning försvagas. Nu måste man anpassa sig till det nya läget och ofta innebär det att man får tumma på kvaliten och satsa på sådant som man tror säljer för tillfället. Djuplodande reportage och tidskrävande granskningar är något som t.ex. en bloggare har svårt att utföra, framförallt ensam. Förr har tidningar kunnat ägna sig mycket åt sådant här men idag är både tiden och resurserna en bristvara.
En punkt som Kovach och Rosenstiel tar upp är att det är viktigt att det finns ett forum för allmänheten så det finns möjlighet för reflektion och kritik. Denna tvåvägskomunikation är ju oerhört viktig i de nya medierna men även i de gamla. En tvåvägskomunikation ger oerhört mycket mer både för läsaren och skribenten. Läsaren får säga vad den tycker och vi kan ta de av vad andra tycker. Denna möjlghet är ju också guld för skribenten som man kan få se det hela ur nya vinklar och ta till sig kritik. Ett nyckelord här tycker jag är Reflektion. Att kunna reflektera anser jag är en av människans viktigaste egenskap, det som skiljer oss från djuren nästan. I och med de nya medierna så tvingas vi till kritiskt tänkande och reflektion. Vi formar nu själva mer det vi får reda på och får inte längre allt serverat på ett fat. Nu består medievärlden snarare av en buffé.
De principer som Kovach och Rosenstiel sätter upp tycker jag verkar sunda men jag kan inte se någon som följer dem faktiskt. både bloggar och tidningar kan dupera oss på olika sätt men jag tror och hoppas på att de som far med osanning och manipulerar oss sorteras bort då folk helt enkelt vill ha sanningen. Shame on you if you fool me once, shame on me if you fool me twice. Däremot mår vi bra att bli påminda om vikten att sprida god journalistik och ha en god moral i alla sammanhang. Man får inte glömma bort att det som vi idag kallar gammelmedierna också varit ny en gång och att man säkert redan då förfarades över den nya tekniken. Det är aldrig den nya tekniken som det är något fel på bara människorna som använder den.
måndag 18 maj 2009
fredag 24 april 2009
Blogginlägg D - Kampanjjournalistik
Den eviga frågan går igen. Hur subjektiv får man vara som journalist?
När det gäller kampanjjournalistik så är ju fördelen den att den är uppenbart subjektiv. Inga dolda agendor här inte. Dawit ska frias och våra gåvopengar skall gå till bröstcancerforskningen. Värre är det då när journalisters åsikter smyger sig på oss iklädda en objektiv rock tycker jag. Ett otäckt exempel tycker jag är den makten tidningarna har när de väljer vad de publicerar. Det farliga är alltså inte enligt mig hur de publicerar något utan att de kan välja vilkas åsikter och "kampanjer" som får utrymme i tidningen. En tystnad kan t.ex. också vara subjektiv. Det är ganska svårt att kritisera något som inte det skrivs om. Ta t.ex det här med krönikor, insändare och olika "tyck till gojs". Här uttrycks "folkets åsikt" fritt men sanningen är ju faktiskt den att i slutändan är det tidningen som väljer vad som skall publiceras. Tidningar kan publicera nyheter objektivt (eller så objektivt det går) men bara genom att publicera eller låta bli så gör man på sätt och vis ett subjektivt val.
Vad skall man då tänka om det här med den ökade kampanjjournalistiken? Tidningar/media har idag blivit en slags tolk/förhandlare mellan folket och politikerna. Jag får en känsla av att folk vänder sig till tidningar snarare än direkt till politiker om de är missnöjda med något. Jag tror att fler vänder sig till Sverker Olofsson på Plus än till KO om de känner sig blåsta av något företag. Det samma gäller åt andra hållet, vill man nå ut till folket gör man det bäst genom tidningarna. Media har en oerhörd makt. Med makt följer ansvar. Tidningar har idag ett oerhört stort ansvar och att de upprätthåller en god moral känns för mig väldigt viktig. De ställningstagande som tidningarna tar är oftast för en svagare part och jag tycker det är helt okej att lägga tid, energi och tidningsutrymme åt detta. Hellre det än historier om kändisars semestervanor och gulliga giraffer på rullskridskor. Det som aftonbladet skriver om tar aftonbladets läsare till sig och då kan man väl lika gärna skriva om så viktiga saker som möjligt. I dagens mediautbud finns något för alla. Vill man läsa så objektiv opartisk journalistik som möjligt så finns dessa kanaler att tillgå. Likså om man bara vill titta på bilder av Paris Hiltons vänner.
Åter till den subjektiva tystnaden. Det viktiga i frågan om kampanjjournalistik är inte kampanjerna som drivs tycker jag utan de kampanjer som inte drivs. Man kan lätt tro att det som det skrivs om i tidningarna är det enda som händer i världen. Jag tänker på alla krig som det inte skrivs om och alla oskyldigt dömda i alla länder. Skriver man varje dag om Dawit så kan man lätt tro att han är den enda som sitter i fängelse utan rättegång och när han är befriad är allt frid och fröjd. Jag tycker det är viktigt att ta upp så mycket som möjligt av vad som sker runt om i världen. Det är objektivitet för mig.
När det gäller kampanjjournalistik så är ju fördelen den att den är uppenbart subjektiv. Inga dolda agendor här inte. Dawit ska frias och våra gåvopengar skall gå till bröstcancerforskningen. Värre är det då när journalisters åsikter smyger sig på oss iklädda en objektiv rock tycker jag. Ett otäckt exempel tycker jag är den makten tidningarna har när de väljer vad de publicerar. Det farliga är alltså inte enligt mig hur de publicerar något utan att de kan välja vilkas åsikter och "kampanjer" som får utrymme i tidningen. En tystnad kan t.ex. också vara subjektiv. Det är ganska svårt att kritisera något som inte det skrivs om. Ta t.ex det här med krönikor, insändare och olika "tyck till gojs". Här uttrycks "folkets åsikt" fritt men sanningen är ju faktiskt den att i slutändan är det tidningen som väljer vad som skall publiceras. Tidningar kan publicera nyheter objektivt (eller så objektivt det går) men bara genom att publicera eller låta bli så gör man på sätt och vis ett subjektivt val.
Vad skall man då tänka om det här med den ökade kampanjjournalistiken? Tidningar/media har idag blivit en slags tolk/förhandlare mellan folket och politikerna. Jag får en känsla av att folk vänder sig till tidningar snarare än direkt till politiker om de är missnöjda med något. Jag tror att fler vänder sig till Sverker Olofsson på Plus än till KO om de känner sig blåsta av något företag. Det samma gäller åt andra hållet, vill man nå ut till folket gör man det bäst genom tidningarna. Media har en oerhörd makt. Med makt följer ansvar. Tidningar har idag ett oerhört stort ansvar och att de upprätthåller en god moral känns för mig väldigt viktig. De ställningstagande som tidningarna tar är oftast för en svagare part och jag tycker det är helt okej att lägga tid, energi och tidningsutrymme åt detta. Hellre det än historier om kändisars semestervanor och gulliga giraffer på rullskridskor. Det som aftonbladet skriver om tar aftonbladets läsare till sig och då kan man väl lika gärna skriva om så viktiga saker som möjligt. I dagens mediautbud finns något för alla. Vill man läsa så objektiv opartisk journalistik som möjligt så finns dessa kanaler att tillgå. Likså om man bara vill titta på bilder av Paris Hiltons vänner.
Åter till den subjektiva tystnaden. Det viktiga i frågan om kampanjjournalistik är inte kampanjerna som drivs tycker jag utan de kampanjer som inte drivs. Man kan lätt tro att det som det skrivs om i tidningarna är det enda som händer i världen. Jag tänker på alla krig som det inte skrivs om och alla oskyldigt dömda i alla länder. Skriver man varje dag om Dawit så kan man lätt tro att han är den enda som sitter i fängelse utan rättegång och när han är befriad är allt frid och fröjd. Jag tycker det är viktigt att ta upp så mycket som möjligt av vad som sker runt om i världen. Det är objektivitet för mig.
måndag 30 mars 2009
Blogguppgift C - Journalistbok - Svensk maffia
Jag hade ambitionen att läsa två böcker så jag kunde jämföra lite men jag hann bara läsa ett par kapitel i En riktig våldtäktsman. När det gäller Svensk maffia så tycker jag det var en väldigt bra bok som man verkligen läste med stor nyfikenhet. Man märker att researhen är grundlig och omfattande för det känns inte som man saknar så mycket i boken. Fakta presenteras inte rakt upp och ner utan lindas in med historier om de olika gängen. Gängen presenteras i egna kapitel men historierna vävs samman en del vilket höjer läsvärdet. Vissa miljöer har författarna själva varit i då beskrivs de mer ingående men även miljöer där författarna inte var med på plats beskrivs, men inte lika ingående och detaljerat. Det som dock beskrivs mest av allt - och som jag tycker gör boken intressant - är personerna. När en person presenteras i boken så beskrivs ofta först vem han är, hans bakgrund och ibland till och med hans barndom vilket gör det mycket mer intressant att läsa om personen. En kort jämförelse kan göras till en bok om italienska maffian som jag nyss läst. Där radar en domare upp massa personer och fakta utan bakgrund eller beskrivningar. Man blir väldigt trött i huvudet och jag orkade inte läda hela. Kanske dels även för att det var svårt att relatera till namnen och händelserna som kändes avlägsna. I Svensk maffia läser jag om saker som sker i vårt land och ibland till och med i min stadsdel.
Jag tycker boken känns trovärdig och även om den självklart är skriven på ett subjektivt sätt så känns författarna mer nyfikna en partiska. De vill inte diktera ut någon speciell åsikt utan snarare belysa gängens utbreddhet och ibland brist av detsamma. Vad som är objektivt och vad som är subjektivt är en filosofisk fråga som man kan diskutera länge. Någon absolut objektivitet får man nog säga är omöjligt att presentera då allting observeras av någon eller några och därmed blir subjektiv. Den som skriver någonting har ju oftast en åsikt om det som den skriver, ibland är det till och med anledningen till att det skrivs. Detta tror jag alltid märks vare sig man vill eller inte. När man skriver ett reportage eller en dokumentär bok så vill man inte bara presentera fakta utan även göra den intressant och läsvärd med hjälp av beskrivningar och utsmyckningar. Dessa beskrivningar tror jag ibland överdrivs lite vilket jag tycker kan vara okej då verkligheten oftast är lite ointressantare än man önskar. Är man till exempel i ett garage som känns som ett typiskt garage så tycker jag det kan vara okej att spä på diesellukten lite och säga att den sticker i näsan eller kanske till och med påstå att ett lysrör står och blinkar fastän det inte gör det. Det kan nog vara svårt att beskriva vissa saker utan överdriva lite. Vad som däremot inte är okej är att ljuga om rena faktauppgifter om en person till exempel. Att påstå att en person gjort något utan att ha minsta belägg för det är inte bara oetiskt utan öven dumt då det lär komma fram. Har man fått en uppgift att någon säger något om någon kan man ju alltid presentera det just så: "Lasse påstår/säger att Benke slagit honom". Förstärkningar av miljöer med mera, som är subjektiva upplevelser, är ju inte lika lätt att ifrågasätta. Men jag tycker självklart att samma etik skall gälla i bokform som om man skrivit i en tidning.
Ofta när någon skriver en bok eller reportage så har den själva vinklingen eller sin egen åsikt klar. När det gäller Svensk maffia så finns det kanske inte så jättemycket att ha olika åsikter om. En åsikt som författarna dock har som kommer fram är den att Svenska myndigheter har varit ganska slappa när det gäller hanteringen av de kriminella gängen. Framförallt förr men även idag. Detta är nog något som författarna ansåg redan innan och därför kommer fram extra mycket.
På sätt och viss tycker jag det blir mer ärligt med en bok än ett kortare reportage just på grund av kvantiteten. Ju mer plats (och framförallt tid) man har desto större möjlighet att hitta sanningen eller åtminstone sin subjektiva sanning. Vi har större möjlighet att bilda oss en åsikt ju mer bakgundsfakta som läggs fram för oss. Tänk till exempel att man läser i en kort nyhetsnotis att en kvinna dödat sitt barn och tycker det känns vidrigt. I ett längre reportage eller en bok kanske man kan få reda på varför det gick som det gick. Hur hon behandlats som barn, blev sinnessjuk men vägrades vård etc. Det är dock alltid viktigt att ha på sig sina kritiska glasögon och inse att det alltid finns anledning och bakgrund till att något skett men det är också viktigt att tänka på att det finns fler vinklingar och historier än den som författaren gett.
Jag tycker boken känns trovärdig och även om den självklart är skriven på ett subjektivt sätt så känns författarna mer nyfikna en partiska. De vill inte diktera ut någon speciell åsikt utan snarare belysa gängens utbreddhet och ibland brist av detsamma. Vad som är objektivt och vad som är subjektivt är en filosofisk fråga som man kan diskutera länge. Någon absolut objektivitet får man nog säga är omöjligt att presentera då allting observeras av någon eller några och därmed blir subjektiv. Den som skriver någonting har ju oftast en åsikt om det som den skriver, ibland är det till och med anledningen till att det skrivs. Detta tror jag alltid märks vare sig man vill eller inte. När man skriver ett reportage eller en dokumentär bok så vill man inte bara presentera fakta utan även göra den intressant och läsvärd med hjälp av beskrivningar och utsmyckningar. Dessa beskrivningar tror jag ibland överdrivs lite vilket jag tycker kan vara okej då verkligheten oftast är lite ointressantare än man önskar. Är man till exempel i ett garage som känns som ett typiskt garage så tycker jag det kan vara okej att spä på diesellukten lite och säga att den sticker i näsan eller kanske till och med påstå att ett lysrör står och blinkar fastän det inte gör det. Det kan nog vara svårt att beskriva vissa saker utan överdriva lite. Vad som däremot inte är okej är att ljuga om rena faktauppgifter om en person till exempel. Att påstå att en person gjort något utan att ha minsta belägg för det är inte bara oetiskt utan öven dumt då det lär komma fram. Har man fått en uppgift att någon säger något om någon kan man ju alltid presentera det just så: "Lasse påstår/säger att Benke slagit honom". Förstärkningar av miljöer med mera, som är subjektiva upplevelser, är ju inte lika lätt att ifrågasätta. Men jag tycker självklart att samma etik skall gälla i bokform som om man skrivit i en tidning.
Ofta när någon skriver en bok eller reportage så har den själva vinklingen eller sin egen åsikt klar. När det gäller Svensk maffia så finns det kanske inte så jättemycket att ha olika åsikter om. En åsikt som författarna dock har som kommer fram är den att Svenska myndigheter har varit ganska slappa när det gäller hanteringen av de kriminella gängen. Framförallt förr men även idag. Detta är nog något som författarna ansåg redan innan och därför kommer fram extra mycket.
På sätt och viss tycker jag det blir mer ärligt med en bok än ett kortare reportage just på grund av kvantiteten. Ju mer plats (och framförallt tid) man har desto större möjlighet att hitta sanningen eller åtminstone sin subjektiva sanning. Vi har större möjlighet att bilda oss en åsikt ju mer bakgundsfakta som läggs fram för oss. Tänk till exempel att man läser i en kort nyhetsnotis att en kvinna dödat sitt barn och tycker det känns vidrigt. I ett längre reportage eller en bok kanske man kan få reda på varför det gick som det gick. Hur hon behandlats som barn, blev sinnessjuk men vägrades vård etc. Det är dock alltid viktigt att ha på sig sina kritiska glasögon och inse att det alltid finns anledning och bakgrund till att något skett men det är också viktigt att tänka på att det finns fler vinklingar och historier än den som författaren gett.
torsdag 26 februari 2009
Blogguppgift B - Vad vill vi veta, vad får vi veta, vad händer när vi vet det?
Hur mycket information bör medierna skriva ut om brottsoffer och brottsmisstänkta?
I fallet där en homosexuell man i Malmö mördats lägger vissa tidningar t.o.m. ut citat från en blogg som en av de misstänkta har på nätet. Detta gör att det är ganska lätt att ta reda på vem den misstänkte är. Detta strider mot de etiska "spelregler" som Pressens Samarbetsnämnd gett ut. Detta känns ju inte som ett bra steg i utvecklingen med tanke på hur många puckon, som inte tänker längre än näsan, det finns som är utrustade med en dator. Tackvare/pga internet kan vi idag ta reda på ganska mycket själva med hjälp av den information vi får i tidningar. Samtidigt går det idag att få reda på denna information utan den information man får i tidningar. Ofta lägger någon med insyn i brottsfall upp information på bloggar och comunityn. Flashbacks tråd: Media-skvaller är i skrivande stund den mest besökta följt av Samälle-brott och kriminalitet. Att det finns ett allmänintresse är det ingen tvekan om. På fråga ett i min rubrik vill jag alltså svara: Allt! Vi vill veta så mycket som möjligt; om det är relevant eller inte anser vi nog oss själva kapabla till att avgöra.
Varför får vi då inte veta allt? Först och främst är man oskyldig till motsaten är bevisad vilket många tycks glömma (i dagens tekniksamhälle kan vi iofs se filmade brott där det inte är en tvekan om att t.ex. en misshandel äger rum) och vi är väldigt snabba på att dra egna slutsaser som passar oss själva och de åsikter vi har. När det gäller vilken nationalitet någon har så är det ofta inte relevant och i Sverige är vi väldigt restriktiva med att gå ut med det. Jag har märkt att i t.ex. Danmark skriver man ut det mer ofta. Där kan man läsa att en Pakistanier gjorde si och en Turk gjorde så.
Är det relevant? Nja. Men å andra sidan är det relevant att få reda på kön och ålder? Vi vill ju veta varför får vi då inte det? Ju mer jag sitter och skriver desto argare blir jag och jag vill skrika ut svaret: FÖR ATT SVERIGE ÄR FULLT MED JÄVLA SMYGRASISTER. Jag vill inte bli arg och sjunka till deras nivå. (Måste flika in ett undebart citat: Argumentera inte med idioter. Du sjunker bara till deras nivå och där vinner dom på mer erfarenhet!) Men anledningen till att medierna inte kan skriva ut etnicitet är att överallt i vårt avlånga land sitter det trångsynta människor som bara kan tänka i ett led och vill ha enkla lösningar. Och när de sitter och läser tidningen vid frukostbordet blir deras enda konstruktiva inlägg i debatten: Jävla blattar!
Dom frågar sig aldrig frågan varför någon kan ha begått ett brott och dom kommer aldrig inse att det är pga trångsynta medmännsiskor som dom själva som t.ex. invandrare inte ens får en chans.
Skulle vi då vinna på att inte mörka nationliteter? Jag vet inte men jag tror antagligen inte det. Vad är bäst smygrasism eller öppen rasism? Det är ingen retorisk fråga, jag vet inte. I Danmark där dom är inte mörkar lika mycket känns rasismen mer utpräglad. Får vi inte till en debatt där vi frågar oss varför situationen ser ut som den gör och får folk (alla) att inse hur mycket fördommar förstör för oss så är vi körda.
SD går uppåt såg jag i tidningen här om dan. När jag läser inläggen på flashback ser jag många av väljarna. Här är många "öppet" rasistiska bakom sin anonyma avatar. Här publiceras bilder på invandrarna som rånade en åttaåring. Ett brott som väcker avsky hos dom flesta. I tidningen jag läste var ansikterna pixlade. På efterlyst tror jag man visade bilderna för att få fast förövarna. Här är det svårt att göra en avvägning. När ett uppenbart brott filmas och man kan se gärningsmannen tycker jag det är bra att gå ut med bilderna för att få fast den skyldige.
Jag har ingen statistik på det men för mig är det självklart att invandrare begår en stor del brottslighet. Men man måste ta med alla aspekter. Man begår ju inte brott bara för att man är invandrare. Fattiga måste ju vara den mest överrepresenterade gruppen när det gäller brottslighet. Ska vi börja hata fattiga? Män som växer upp utan sin pappa ska tydligen också vara överrepresenterade. Ska vi hata dom? Eller män överhuvudtaget. Hur överrepresenterade är inte dom? Hata! Hur väljer vi våra grupperingar? Som vanligt är det lätt att skylla på dom som inte är lika oss själva. Tillbaka till frågan om det skulle vara bra att ta upp nationalitet och religion med mera på brottsmistänkta: I teorin skulle jag svara ja. Om vi alla skulle vara kritiskt tänkande så är det bra med öppenhet. Vi måste ju se problemen om vi ska kunna ta tag i dom. Detta är ju dock självklart en utopi. I praktiken blir jag nog nödgad att svara nej. Det finns för många inskränkta idioter som skulle få vatten på sina hatkvarnar.
I fallet med den homosexuelle mannen i Malmö var den misstänkte bloggaren aktiv inom Islam. En terrorist alltså! Huuuva! Hoppas religionerna dör ut snart och vi får en gemensam religion så vi kan sluta skylla på varandra.
Bla bla bla vad jag spinner iväg. Skönt att skriva av sig iallafall.
Till sist hoppas jag att vi någon gång inser att vi alla är människor.
I fallet där en homosexuell man i Malmö mördats lägger vissa tidningar t.o.m. ut citat från en blogg som en av de misstänkta har på nätet. Detta gör att det är ganska lätt att ta reda på vem den misstänkte är. Detta strider mot de etiska "spelregler" som Pressens Samarbetsnämnd gett ut. Detta känns ju inte som ett bra steg i utvecklingen med tanke på hur många puckon, som inte tänker längre än näsan, det finns som är utrustade med en dator. Tackvare/pga internet kan vi idag ta reda på ganska mycket själva med hjälp av den information vi får i tidningar. Samtidigt går det idag att få reda på denna information utan den information man får i tidningar. Ofta lägger någon med insyn i brottsfall upp information på bloggar och comunityn. Flashbacks tråd: Media-skvaller är i skrivande stund den mest besökta följt av Samälle-brott och kriminalitet. Att det finns ett allmänintresse är det ingen tvekan om. På fråga ett i min rubrik vill jag alltså svara: Allt! Vi vill veta så mycket som möjligt; om det är relevant eller inte anser vi nog oss själva kapabla till att avgöra.
Varför får vi då inte veta allt? Först och främst är man oskyldig till motsaten är bevisad vilket många tycks glömma (i dagens tekniksamhälle kan vi iofs se filmade brott där det inte är en tvekan om att t.ex. en misshandel äger rum) och vi är väldigt snabba på att dra egna slutsaser som passar oss själva och de åsikter vi har. När det gäller vilken nationalitet någon har så är det ofta inte relevant och i Sverige är vi väldigt restriktiva med att gå ut med det. Jag har märkt att i t.ex. Danmark skriver man ut det mer ofta. Där kan man läsa att en Pakistanier gjorde si och en Turk gjorde så.
Är det relevant? Nja. Men å andra sidan är det relevant att få reda på kön och ålder? Vi vill ju veta varför får vi då inte det? Ju mer jag sitter och skriver desto argare blir jag och jag vill skrika ut svaret: FÖR ATT SVERIGE ÄR FULLT MED JÄVLA SMYGRASISTER. Jag vill inte bli arg och sjunka till deras nivå. (Måste flika in ett undebart citat: Argumentera inte med idioter. Du sjunker bara till deras nivå och där vinner dom på mer erfarenhet!) Men anledningen till att medierna inte kan skriva ut etnicitet är att överallt i vårt avlånga land sitter det trångsynta människor som bara kan tänka i ett led och vill ha enkla lösningar. Och när de sitter och läser tidningen vid frukostbordet blir deras enda konstruktiva inlägg i debatten: Jävla blattar!
Dom frågar sig aldrig frågan varför någon kan ha begått ett brott och dom kommer aldrig inse att det är pga trångsynta medmännsiskor som dom själva som t.ex. invandrare inte ens får en chans.
Skulle vi då vinna på att inte mörka nationliteter? Jag vet inte men jag tror antagligen inte det. Vad är bäst smygrasism eller öppen rasism? Det är ingen retorisk fråga, jag vet inte. I Danmark där dom är inte mörkar lika mycket känns rasismen mer utpräglad. Får vi inte till en debatt där vi frågar oss varför situationen ser ut som den gör och får folk (alla) att inse hur mycket fördommar förstör för oss så är vi körda.
SD går uppåt såg jag i tidningen här om dan. När jag läser inläggen på flashback ser jag många av väljarna. Här är många "öppet" rasistiska bakom sin anonyma avatar. Här publiceras bilder på invandrarna som rånade en åttaåring. Ett brott som väcker avsky hos dom flesta. I tidningen jag läste var ansikterna pixlade. På efterlyst tror jag man visade bilderna för att få fast förövarna. Här är det svårt att göra en avvägning. När ett uppenbart brott filmas och man kan se gärningsmannen tycker jag det är bra att gå ut med bilderna för att få fast den skyldige.
Jag har ingen statistik på det men för mig är det självklart att invandrare begår en stor del brottslighet. Men man måste ta med alla aspekter. Man begår ju inte brott bara för att man är invandrare. Fattiga måste ju vara den mest överrepresenterade gruppen när det gäller brottslighet. Ska vi börja hata fattiga? Män som växer upp utan sin pappa ska tydligen också vara överrepresenterade. Ska vi hata dom? Eller män överhuvudtaget. Hur överrepresenterade är inte dom? Hata! Hur väljer vi våra grupperingar? Som vanligt är det lätt att skylla på dom som inte är lika oss själva. Tillbaka till frågan om det skulle vara bra att ta upp nationalitet och religion med mera på brottsmistänkta: I teorin skulle jag svara ja. Om vi alla skulle vara kritiskt tänkande så är det bra med öppenhet. Vi måste ju se problemen om vi ska kunna ta tag i dom. Detta är ju dock självklart en utopi. I praktiken blir jag nog nödgad att svara nej. Det finns för många inskränkta idioter som skulle få vatten på sina hatkvarnar.
I fallet med den homosexuelle mannen i Malmö var den misstänkte bloggaren aktiv inom Islam. En terrorist alltså! Huuuva! Hoppas religionerna dör ut snart och vi får en gemensam religion så vi kan sluta skylla på varandra.
Bla bla bla vad jag spinner iväg. Skönt att skriva av sig iallafall.
Till sist hoppas jag att vi någon gång inser att vi alla är människor.
onsdag 11 februari 2009
Blogguppgift A: Biljakt, dragna vapen och amfetamin!
När jag kom hem för ett par dagar sedan blev jag plötsligt påmind om veckans uppgift i journalistikkursen: Klockan är tre på natten och jag parkerar bilen i nattens mörka lugn. Plötsligt avbryts allt lugn av att en bil sladdar av från bilvägen och fortsätter in på den korsande gångbanan. Ungefär samtidigt märker jag blåljusen från polisbilen bakom och förstår att jag bevittnar en biljakt. Den är inte så vild då den jagande bilen kör på tre däck och en fälg. Gångbanan/gräsmattan upp mot vårt hus är inte heller direkt avsedd för biljakter. Allt är fortfarande rätt tyst (polisen kör utan siréner). Bilen stannar plötsligt och polisen kommer utrusande med dragna vapen och skriker åt föraren att komma ut ur bilen. Jag tar upp mobilen och börjar filma. Hela dramat sker mittemellan min parkeringsplats och min lägenhet så jag går mot dem eftersom jag vill hem och sova. Nu märker jag adrenalinet hos poliserna. Det är en blandning av rädsla och ilska. Den ena polisen har nu upptäckt mig och jag kommer på att min mobil kanske kan misstas för något mer hotfullt så jag tar en bild till och lägger ner den. Jag undrar om det alltid går till så här med pistoler och allt men förstår samtidigt polisernas rädsla. Vem som helst kan ju faktiskt komma ut ur den där bilen. Kör man ifrån polisen i en bil på en gångbana och med ett däck för lite så hör man nog också till kategorin oberäkneliga och smått impulsiva människor. Polisen vill inte ta några risker och ber mig stanna kvar där jag står. Snark. Samtidigt som mitt adrenalin rusat upp så vill jag hem och sova efter ett långt dygn. Föraren som har ett klassiskt "pundarutseende" visiteras och frågas ut. Han är själv förvånad och frågar vad det är frågan om han har ju bara köpt bilen på blocket och va ute och körde lite. Nu nickar den ena polisen till mig att jag får gå förbi. Så jag går och lägger mig. Fast jag kan inte somna, dels så blinkar blåljuset in i min lägenhet, dels så ligger jag och tänker på om det här kan tänkas bli en nyhet. Det hade ju definitivt kunnat bli det men nu hände ju faktiskt inget. Står det nåt om det så är det väl under 24-timmar/dygnet runt, den lilla ruta med småhändelser under dygnet som återfinns i de flesta lokaltidningar, där (förmodar jag ) någon prakikant lyssnat av polisradion. Dagen efter står ingenting i tidningen och bilen har flyttats. Jag går ut med Tuxie och ser då att bilen står lite länge bort med motorn på och med mannen från gårdagens bilajkt sittands vid förarsätet. Jag antar att han tänker köra lite igen och ringer 114 14. "Om ärendet är akut eller du vill anmäla pågående brott ring istället 112" jag bestämmer mig för att så inte är fallet och ställs i en telfonkö. "Tack för att du väntar vi jobbar med att ta emot ditt samtal så snart vi kan." Känner mig lite som en skvallerbytta men vill samtidigt inte ha på mitt samvete att den här mannen kanske kör iväg drogpåverkad och en olycka sker. Jag kommer fram och polisen informerar mig om att "buset kommer ut lika fort som vi spärrar in dom" och att dom redan kollat till mannen som tydligen bara sitter i sin bil.
Dagen därpå blir jag återiggen påmind om vad som inte blir till en nyhet. Denna gång av självaste Christer i P3 : "Men Calle! Det här måste ju blivit världens nyhet?" Jag har precis ringt in till P3 och berättat att min hund hittat 14 kilo amfetamin i skogen. Temat för dagen är: Konstiga saker ditt husdjur ätit. Eftersom jag precis gått ut med Tuxie, för att hon valt att svälja den hårboll jag slängde till henne på skämt, tar jag det som ett tecken på att jag borde ringa in när jag som vanligt sätter på promenad-p3 och hör temat. Nej detta blev alltså inte till en nyhet eftersom polisen ville hemlighålla det då de ville fånga gräva-ner-knark-värt-miljoner-i-skogen-skurken först. Nu fångade dom inte honom och efter en veckas misslyckat spanande förstår jag att de inte hörde av sig till medierna angående sitt misslyckande. Vad jag vill komma till i detta långa förspel till veckans blogguppgift är att det är intressant att se vad som inte blir nyheter. Innan vi kommer till nyhetsvärdering och nyhetsurval har vi tyvärr ett så stort mörkertal med (kanske de intresantaste) nyheter som inte ens kommer upp till ytan för validering.
Vad styr då vad som blir nyheter? Ju mer man läser om det inser man hur många aspekter det är som spelar in: Läsarens förmodade intresse, ekonomi, ideologi, tillgänglighet, tradition m.m. Därtill kommer Journalisteras, redaktionernas och alla lobbyisters viljor. Läser vi verkligen i tidningen idag om det vi vill läsa om? Jag tycker att dagens medier omfattar rätt mycket och vill man fördjupa sig i något finns för det för den källkritsike idag möjlighet till det med dehära nya internätát! Det jag tycker är synd är att det är lätt att tro att det som står i tidningen är sant och representativt. Jag vill veta ALLT som har hänt. Därför gillar jag tex 24-timmmar/dygnet runt. Kvanitet framför kvalité alltså hur dumt det än låter. Men även i 24-timmar väljs det ut självklart. Jag tycker det är viktigt att folk får reda på hur många som personrånas, våldtas och blir bestulna. Vi borde bli påminda om att ett tiotal människor tar livet av sig varje dag och att ännu fler misshandlas i sina hem. Ofta är det inte praxis att skriva alls om detta av etiska men även av "nyhetsvärde" skäl. Jag tycker i så fall att man kan få reda på det genom någon typ av statistik. Jag är visserligen statistikbög men det handlar inte bara om det.
Själva uppgiften
Det är lätt att spåra iväg när det gäller vad som bli nyheter men nu ska jag titta lite kort på två som blivit det den här veckan. Jag har Göteborgs Posten hemma och har valt att utgå ifrån vilken nyhet som intresserar mig minst respektive mest under veckan (och varför):
"Vädjan om ja till krispaket"
Jag säger som Afasi & filthy: "Jag kunde inte bry mig mindre". http://www.youtube.com/watch?v=_a0ampkP6fo
Nyheten handlar om USA och Obamas stimulanspaket. (Rätt dålig rubrik för övrigt).
Ekonomi är trist. Ekonomiska kriser är ännu tristare. Ekonomiska kriser i USA är **********.
Ja jag finner inte ord. Varför har då detta blivit en nyhet? Utrikesnyheterna är inte så omfattande idag, ialla fall inte i GP, men den här har alltså kvalat sig in till en av dom få som inte bara blivit en notis utan en hel kolumn. Den ekonomsika krisen rör oss de facto, hur mycket man tror på den eller ej, och den amerikanska ekonomin är (tyvärr) världspåverkande. Själklart måste denna nyhet vara med. Men, jag tror den snarare kategoriseras under nyheter som tidningen tycker läsaren borde informeras om än nyheter läsaren förmodas vilja läsa om. USA har ju också alltid en speciell roll i våra hjärtan. Här finns både plats för beundran och hat. I mångas fall av en slags hatkärlek tror jag. Hur mycket vi än hatar USA så influeras vi väldigt mycket av dem. Och när det gäller ekonomin är vi direkt påverkade. Ekonomi är precis som nyheter i övrigt tror jag: Den intresserar oss ju närmare den är. Internationell ekonomi = dötrist, nationell ekonomi = kan väl lyssna lite då och privat ekonomi = hmm här kan jag kanske spara lite pengar.
Det här med nyheter från USA v/s nyheter från Långtbortistan är ju för övrigt ett ganska flitigt debatterat ämne. Orkaner i USA skrivs det mer om än tiofaldigt värre katastrofer i Asien. USA ligger ju faktiskt långt bort geografiskt sett så avståndet har inte så mycket med saken att göra. Tror inte heller att man skylla på igenkänningsfaktorn så mycket som man ofta gör. En svensk som bor ute på vishan borde ju känna igen sig mer i en lantbrukare i ett annat land än storstadsbo i USA. Det brukar också talas en hel del om aspekten "vi är vita och dom är vita" men i Katrinas öga var faktiskt de flesta svarta (och fattiga). Jag tror främst det beror på två saker: För det första det som det skrevs om i GP. http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=901&a=251252 Nyheterna därifrån är mer tillgänliga. Jag tror också att nyhetsredaktionerna i Sverige bevakar CNN och BBC mer än al jazeera och Uzkekistanska Nyheterna. Det finns en tradition att bevaka amerikanska nyhter. Det som det skrivs om läser vi. Och läser vi det så skrivs det ännu mer om det. Ett evigt snurrande medie-ekorrhjul. För det andra tror jag vi har valt att resignera och blunda när det gäller fattiga länder som Långtbortistan. Det är helt enkelt för jobbigt och för mycket att ta in. Det finns så mycket fattigdom och olycka i alla dessa länder, som vi buntar ihop kallar U-länder, att vi inte kan urskskilja dem från varandra. Mycket beror nog på att vi vet så lite om länderna.
Nu var jag tvungen att hasta iväg till jobbet och sitter och läser Aftonbladet (12/2). Står en del intressant (oftast känns krönikorna och insändarna mest intressanta). Huvudnyheten är en uppföljning på källarbarnen som befriats från Fritzl (inte så intressant). Reporäntan har sänkts och vi "får mer i plånboken". En klassiker som funkar. Det blir mest ströläsande men det jag stannar upp mest vid är kanske en "icke-nyhet" och en fortsättning på temat "Räntechocken":
Guldläge på bostadsmarknaden
Här har man helt enkelt bara radat upp försäljningobjekten i Göteborg, staddel för stadsdel. Jag läser nyfiket igenom det som intresserar mig. Här lägger jag alltså mest tid i dagens Aftonblad. Det finns en liten artikel bredvid också men den läser jag inte så nogrant. Det har blivit allt vanligare att kvällstidningarna har flera olika upplagor som skiljer sig mer och mer åt. Ju närmare en nyhet är desto intressantare blir den ju. Framförallt ser man hur löpsedlarna skiljer sig olika från vilken stad man är i: "De är rikast i Finspång. Vi har hela listan".
Aftonbladet har ju gåt från kvällstidning till att vilja kalla sig dagstidning. Snart kanske det blir lokaltidning också. Jag skulle inte bli förvånad om en del stackars lokala morgontidningar kommer bli utkonkurerade. Varför kan detta då blivit en "nyhet"? Känns faktiskt mest som pga platsutrymme över och att det är en väldigt billig utfyllnad. När den sedan också är en konsekvens av "Räntechocken" så är den väl antagligen en solklar favorit i nyhetsurvalet på redaktionen. Även om förmodligen ingen skulle sakna den om den inte fanns med. Nu börjar batteriet ta slut här så jag säger tack å hej!
Dagen därpå blir jag återiggen påmind om vad som inte blir till en nyhet. Denna gång av självaste Christer i P3 : "Men Calle! Det här måste ju blivit världens nyhet?" Jag har precis ringt in till P3 och berättat att min hund hittat 14 kilo amfetamin i skogen. Temat för dagen är: Konstiga saker ditt husdjur ätit. Eftersom jag precis gått ut med Tuxie, för att hon valt att svälja den hårboll jag slängde till henne på skämt, tar jag det som ett tecken på att jag borde ringa in när jag som vanligt sätter på promenad-p3 och hör temat. Nej detta blev alltså inte till en nyhet eftersom polisen ville hemlighålla det då de ville fånga gräva-ner-knark-värt-miljoner-i-skogen-skurken först. Nu fångade dom inte honom och efter en veckas misslyckat spanande förstår jag att de inte hörde av sig till medierna angående sitt misslyckande. Vad jag vill komma till i detta långa förspel till veckans blogguppgift är att det är intressant att se vad som inte blir nyheter. Innan vi kommer till nyhetsvärdering och nyhetsurval har vi tyvärr ett så stort mörkertal med (kanske de intresantaste) nyheter som inte ens kommer upp till ytan för validering.
Vad styr då vad som blir nyheter? Ju mer man läser om det inser man hur många aspekter det är som spelar in: Läsarens förmodade intresse, ekonomi, ideologi, tillgänglighet, tradition m.m. Därtill kommer Journalisteras, redaktionernas och alla lobbyisters viljor. Läser vi verkligen i tidningen idag om det vi vill läsa om? Jag tycker att dagens medier omfattar rätt mycket och vill man fördjupa sig i något finns för det för den källkritsike idag möjlighet till det med dehära nya internätát! Det jag tycker är synd är att det är lätt att tro att det som står i tidningen är sant och representativt. Jag vill veta ALLT som har hänt. Därför gillar jag tex 24-timmmar/dygnet runt. Kvanitet framför kvalité alltså hur dumt det än låter. Men även i 24-timmar väljs det ut självklart. Jag tycker det är viktigt att folk får reda på hur många som personrånas, våldtas och blir bestulna. Vi borde bli påminda om att ett tiotal människor tar livet av sig varje dag och att ännu fler misshandlas i sina hem. Ofta är det inte praxis att skriva alls om detta av etiska men även av "nyhetsvärde" skäl. Jag tycker i så fall att man kan få reda på det genom någon typ av statistik. Jag är visserligen statistikbög men det handlar inte bara om det.
Själva uppgiften
Det är lätt att spåra iväg när det gäller vad som bli nyheter men nu ska jag titta lite kort på två som blivit det den här veckan. Jag har Göteborgs Posten hemma och har valt att utgå ifrån vilken nyhet som intresserar mig minst respektive mest under veckan (och varför):
"Vädjan om ja till krispaket"
Jag säger som Afasi & filthy: "Jag kunde inte bry mig mindre". http://www.youtube.com/watch?v=_a0ampkP6fo
Nyheten handlar om USA och Obamas stimulanspaket. (Rätt dålig rubrik för övrigt).
Ekonomi är trist. Ekonomiska kriser är ännu tristare. Ekonomiska kriser i USA är **********.
Ja jag finner inte ord. Varför har då detta blivit en nyhet? Utrikesnyheterna är inte så omfattande idag, ialla fall inte i GP, men den här har alltså kvalat sig in till en av dom få som inte bara blivit en notis utan en hel kolumn. Den ekonomsika krisen rör oss de facto, hur mycket man tror på den eller ej, och den amerikanska ekonomin är (tyvärr) världspåverkande. Själklart måste denna nyhet vara med. Men, jag tror den snarare kategoriseras under nyheter som tidningen tycker läsaren borde informeras om än nyheter läsaren förmodas vilja läsa om. USA har ju också alltid en speciell roll i våra hjärtan. Här finns både plats för beundran och hat. I mångas fall av en slags hatkärlek tror jag. Hur mycket vi än hatar USA så influeras vi väldigt mycket av dem. Och när det gäller ekonomin är vi direkt påverkade. Ekonomi är precis som nyheter i övrigt tror jag: Den intresserar oss ju närmare den är. Internationell ekonomi = dötrist, nationell ekonomi = kan väl lyssna lite då och privat ekonomi = hmm här kan jag kanske spara lite pengar.
Det här med nyheter från USA v/s nyheter från Långtbortistan är ju för övrigt ett ganska flitigt debatterat ämne. Orkaner i USA skrivs det mer om än tiofaldigt värre katastrofer i Asien. USA ligger ju faktiskt långt bort geografiskt sett så avståndet har inte så mycket med saken att göra. Tror inte heller att man skylla på igenkänningsfaktorn så mycket som man ofta gör. En svensk som bor ute på vishan borde ju känna igen sig mer i en lantbrukare i ett annat land än storstadsbo i USA. Det brukar också talas en hel del om aspekten "vi är vita och dom är vita" men i Katrinas öga var faktiskt de flesta svarta (och fattiga). Jag tror främst det beror på två saker: För det första det som det skrevs om i GP. http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=901&a=251252 Nyheterna därifrån är mer tillgänliga. Jag tror också att nyhetsredaktionerna i Sverige bevakar CNN och BBC mer än al jazeera och Uzkekistanska Nyheterna. Det finns en tradition att bevaka amerikanska nyhter. Det som det skrivs om läser vi. Och läser vi det så skrivs det ännu mer om det. Ett evigt snurrande medie-ekorrhjul. För det andra tror jag vi har valt att resignera och blunda när det gäller fattiga länder som Långtbortistan. Det är helt enkelt för jobbigt och för mycket att ta in. Det finns så mycket fattigdom och olycka i alla dessa länder, som vi buntar ihop kallar U-länder, att vi inte kan urskskilja dem från varandra. Mycket beror nog på att vi vet så lite om länderna.
Nu var jag tvungen att hasta iväg till jobbet och sitter och läser Aftonbladet (12/2). Står en del intressant (oftast känns krönikorna och insändarna mest intressanta). Huvudnyheten är en uppföljning på källarbarnen som befriats från Fritzl (inte så intressant). Reporäntan har sänkts och vi "får mer i plånboken". En klassiker som funkar. Det blir mest ströläsande men det jag stannar upp mest vid är kanske en "icke-nyhet" och en fortsättning på temat "Räntechocken":
Guldläge på bostadsmarknaden
Här har man helt enkelt bara radat upp försäljningobjekten i Göteborg, staddel för stadsdel. Jag läser nyfiket igenom det som intresserar mig. Här lägger jag alltså mest tid i dagens Aftonblad. Det finns en liten artikel bredvid också men den läser jag inte så nogrant. Det har blivit allt vanligare att kvällstidningarna har flera olika upplagor som skiljer sig mer och mer åt. Ju närmare en nyhet är desto intressantare blir den ju. Framförallt ser man hur löpsedlarna skiljer sig olika från vilken stad man är i: "De är rikast i Finspång. Vi har hela listan".
Aftonbladet har ju gåt från kvällstidning till att vilja kalla sig dagstidning. Snart kanske det blir lokaltidning också. Jag skulle inte bli förvånad om en del stackars lokala morgontidningar kommer bli utkonkurerade. Varför kan detta då blivit en "nyhet"? Känns faktiskt mest som pga platsutrymme över och att det är en väldigt billig utfyllnad. När den sedan också är en konsekvens av "Räntechocken" så är den väl antagligen en solklar favorit i nyhetsurvalet på redaktionen. Även om förmodligen ingen skulle sakna den om den inte fanns med. Nu börjar batteriet ta slut här så jag säger tack å hej!
torsdag 29 januari 2009
Herr Strul kommer sällan ensam
Igår strulade internet hela dagen och jag fick ingen ordning på den nya datorn. Kurserna i utvecklingspsykologi och journalistik är full gång (självklart fungerade inte inloggningarna till deras kursportaler). Uppgifterna hopar sig och jag har inte fått ordning på det elimentära än. Igår dog även bilen. KAOS. Man märker verligen hur beroende man blivit av den. När Anna ringde och sa att den var död så kände jag bara "hur gör man nu?". Visst har vi vetat att den ska dö och visst har vi kollat på bil (djungeln!) men jag har liksom inte tänkt rent praktiskt vad som kommer hända när den faktiskt till slut kilar vidare till skrothimlen. Hur ska jag ta mig till jobbet? Ska förmodligen jobba midnatt, då går inga bussar:-).
Just nu känner jag mig dock ganska rofylld trots allt. Den här bloggen, som var en uppgift att skapa i journalistikkursen, kan nog vara ett bra sätt att samla sina tankar på. Vad har jag då att göra idag? Bil måste fixas men det väntar jag med till Anna kommer hem. Tre journalistikuppgifter ska vara inlämnade imorgon (varav en egentligen hade deadline förra fredagen när jag precis fått inloggningsuppgifterna). Dessa har jag tänkt börja skriva på nu efter jag värmt upp finrarna här. Tuxie, som ligger bredvid mig, verkar vara lika trött som jag så vi väntar nog med en promenad. Vi lekte trots allt rätt länge i parken med en tollare i morse. Träningen får vänta och filmfestivalen är helt lagd på is (tråkigt, men nästa år då jävlar!). Ja se där det va ju inte så svårt, nu kör jag då! Just det utvecklingspsykologin! Den får vänta. En sak i taget...
Just nu känner jag mig dock ganska rofylld trots allt. Den här bloggen, som var en uppgift att skapa i journalistikkursen, kan nog vara ett bra sätt att samla sina tankar på. Vad har jag då att göra idag? Bil måste fixas men det väntar jag med till Anna kommer hem. Tre journalistikuppgifter ska vara inlämnade imorgon (varav en egentligen hade deadline förra fredagen när jag precis fått inloggningsuppgifterna). Dessa har jag tänkt börja skriva på nu efter jag värmt upp finrarna här. Tuxie, som ligger bredvid mig, verkar vara lika trött som jag så vi väntar nog med en promenad. Vi lekte trots allt rätt länge i parken med en tollare i morse. Träningen får vänta och filmfestivalen är helt lagd på is (tråkigt, men nästa år då jävlar!). Ja se där det va ju inte så svårt, nu kör jag då! Just det utvecklingspsykologin! Den får vänta. En sak i taget...
måndag 26 januari 2009
Sexchock på blogspot!
Men va f__n! Här planerar man att göra en sexchock och så är den adressen upptagen (får kolla upp av vem sen). Denna blogg har hur som helst skapats som en uppgift i kursen journalistik vid Karlstads Univeritet. Uppgiften passar mig alldeles utmärkt då jag länge funderat på att börja skriva ner vad som händer i mitt händelselösa liv. Framförallt så har jag ju utnämnt 2009 till träningsåret och inte-lat-året (vad är egentligen motsattsen till lat? Olat?). Den här bloggen kommer vara min träningsdagbok kombinerat med föreviganden av mina jag-tänker-alltför mycket-på mitt-långtråkiga-jobb-filosofisk-psykadeliska-tankar. Nej nu ska jag faktiskt träna!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)